Natural Colour System - NCS

NCS, Natural Colour System, är ett färgspråk utarbetat för att vi bättre ska kunna kommunicera kring företeelsen färg. Systemet bygger på den tyske fysiologens Ewald Herings teorier, som presenterades redan 1878. I sin nuvarande form har det utvecklats av de svenska forskarna Anders Hård, Lars Sivik och Gunnar Tonnquist.

Till skillnad från andra färgsystem bygger NCS helt på hur människan ser färg. En beteckning representerar en specifik färgförnimmelse och säger ingenting om vilka pigment, elektromagnetisk strålning eller nervsignaler som har åstadkommit denna förnimmelse. NCS är sedan 1979 svensk standard för färgbeteckningar, vilket inte är samma sak som att ett visst antal färger är standardiserade. NCS är ett språk för kommunikation, dokumentation och kontroll av färger. Det ger möjligheten att entydigt definiera varje tänkbar ytfärg, och det erbjuder begrepp och modeller för att analysera färgernas visuella egenskaper. Därmed utgör färgsystemet ett redskap för att utforska färgvärlden omkring oss och att utbyta tankar om det vi kommit fram till.

Systemet utgår från sex elementarfärger, som människor upplever som ”rena” i den betydelsen att de saknar likhet med någon annan färg utom sig själva. De fyra kulörta elementarfärgerna är gult (Y), rött (R), blått (B) och grönt (G), medan vitt (W) och svart (S) är okulörta elementarfärger. Alla andra färger kan beskrivas genom sin större eller mindre likhet med elementarfärgerna. Dessa likheter är färgernas elementaregenskaper (gulhet, rödhet, blåhet, grönhet, vithet och svarthet). Observera att dessa begrepp beskriver färgens rent visuella egenskaper och inte har någonting med pigment- eller strålningsblandning att göra.

Stationerna bör tolkas som illustrationer av tendenser snarare än exakta resultat.

NCS som färgspråk

Färgtriangeln och färgcirkeln kan användas för att grafiskt illustrera enstaka färger, och de kan också användas för att visa färgområden. Med NCS-symbolernas hjälp kan man enkelt visa ungefär hurdana färger det rör sig om, utan att behöva binda sig vid exakta färgprover eller beteckningar. Detta är mycket användbart vid inventeringsarbete, skissning och presentation.

NCS symboler och koder

Med utgångspunkt från elementarfärgerna kan man konstruera en tredimensionell beskrivningsmodell (NCS färgrymd) som gör det möjligt att ange vilken ytfärgsförnimmelse som helst. För åskådlighetens skull brukar man visa den i två projektioner – färgcirkeln och färgtriangeln.

I färgcirkeln är varje fjärdedel – kvadrant – indelad i 100 steg, som används för att ge kulörtonen en entydig beteckning. Kulörtonbeteckningen består av två bokstäver och ett tvåsiffrigt tal. Bokstäverna visar vilka av de fyra kulörta elementarfärgerna som den aktuella färgen liknar och placeras alltid i den ordning som motsvarar medurs rörelse i färgcirkeln. Siffrorna kan ses om en procentangivelse som visar hur stor upplevelsemässig likhet kulörtonen har med den sista av dessa båda elementarfärger. Kulörtonen Y28R är alltså gul, med 28 % rödhet och därmed 72% gulhet, medan Y84R är en röd kulörton med 84 % rödhet och 16% gulhet. Helt okulörta färger saknar kulörton, och de får då i stället beteckningen N, som står för ”neutral”.

I färgtriangeln visas färgens nyans, d.v.s. likheten med elementarfärgerna vitt och svart samt med den maximalt kulörta färgen inom respektive kulörton. Nyansen kan också anges genom en sifferkod bestående av värdet för svarthet och kulörthet. I nyansbeteckningen anges först svartheten med ett tvåsiffrigt tal och sedan kulörtheten med ytterligare ett tvåsiffrigt tal. Därmed är även vitheten bestämd, eftersom summan av de tre procentangivelserna alltid måste bli 100. Nyansen 2435 har alltså svartheten 24, kulörtheten 35 och därmed vitheten 41 (100-(24+35) = 41).

Av beteckningarna för nyans och kulörton bildas den fullständiga färgbeteckningen enligt NCS. I vårt exempel ovan blir NCS-koden alltså: 2435 – Y28R

NCS Färgrymd

NCS Färgcirkel

NCS Färgtriangel